Korsningen Hohe Strasse och Bastionstrasse.






Engels Café, som varje morgon sprider en doft av nyrostat bröd längs med hela gatan. En av mina favoriter, trots att det alltid är fullt av pensionärer som står och trängs, samt faktumet att jag aldrig fikat där.


Butiken Huebel är så fullproppad av Buddhastatyer och dylikt, att jag alltid slås av funderande tankar kring hur man ens kommer in i affären, var gång jag passerar den.

Korsningen Trinkausstrasse och Köningsallee.

Korsningen Kasernenstrasse och Bastionstrasse.

KÖ - KöningsAllee - den exklusiva shoppinggatan, som även förgylls av sin fina kanal.

Actionhjältarna Ulle och Sars räddar okänd från attt bli vräkt.

Under praktiken idag steg det under eftermiddagen in tre välklädda killar i affären. Jag tänkte direkt att jag var tvungen att påpeka för någon av mina arbetskamrater, att ”just precis sådär ser alla svenskar ut”. Men så långt hann jag inte, innan jag åter igen mötte dem på vägen ut, och då överhörde en snobbig stockholmsk dialekt.
   ”Oh, svenskar!” Utbrister jag (tack vare min nya tysklandspräglade spontanitet).
   Något besvärade vänder de sig om, och tvingas stanna för lite småprat. De tre visar sig vara fyra, då en svartklädd tjej dyker upp. Ttillsammans trampar de otåligt på stället, oförmögna att kunna dölja tankarna i sina minspel – ”Vem fan är det här?”, ”Typiskt att man ska stöta på svenskar överallt.”
   Kanske är det svenskhetens kyliga attityd som syndrom, eller faktumet att var betydelsefulla designers (vilket jag senare insåg, då syftet med vistelsen var att besöka sko- och accessoarmässan till helgen), som fick mig att känna mig ytterst obekväm i situationen som ”munter kallpratare”. Hur som helst är jag nu osäker på vad jag i fortsättningen ska förvänta mig av svenskar som socialt folkslag? Två månader och redan ”tyskifierad”. Vad ska folk tro när jag kommer hem igen? Att säga hejdå till främlingar i omklädningsrummet på gymmet, måste vara bland det osvenskaste man kan göra.
   Men man kan ju inte påstå annat än att jag därmed integrerats bra med den tyska kulturen.

Vill bara påminna världen om att Sara är en av världens bästaste kompisar!

För exakt två veckor sedan befann vi oss i Bonn, där vi besökte Haus der Geschichte. I en monter låg en snarlik kopia av hatten jag för dagen bar. Tydligen brukade prämiärministern för DDR alltid bära en sådan, och därav också alla män i DDR, under sina parader.

Trots Düsseldorfs 600 000 invånare, känns det just nu väldigt tomt här.

En av mina arbetskollegor påpekade att han ville besöka Glasskogen, varpå jag svarade att jag bor i närheten.
   Men, jag antar att man kan se det som en definitionsfråga. Jag behöver ju inte resa tvärs genom hela Sverige för att komma dit.
   Idag lyckades jag avancera mitt klädvikande till golvsopande. Dammråttorna jag rotade fram var rejält feta. Såg ut att ha legat och lagrat i något år.
   Senare under dagen kom städtanten.

Första dagen på min (två-veckor-långa) praktik på Vibes idag. Spenderade mina sex timmar med att vika iordning kläder som kunderna vart och pillat på. Vilket på tyska heter falten (= vika).

Som tur är, är personalen på Vibes ungdomliga och schyssta!

Jag och Johan stötte på ett jäkla snyggt åskväder under vår promenad igårkväll.