Under praktiken idag steg det under eftermiddagen in tre välklädda killar i affären. Jag tänkte direkt att jag var tvungen att påpeka för någon av mina arbetskamrater, att ”just precis sådär ser alla svenskar ut”. Men så långt hann jag inte, innan jag åter igen mötte dem på vägen ut, och då överhörde en snobbig stockholmsk dialekt.
   ”Oh, svenskar!” Utbrister jag (tack vare min nya tysklandspräglade spontanitet).
   Något besvärade vänder de sig om, och tvingas stanna för lite småprat. De tre visar sig vara fyra, då en svartklädd tjej dyker upp. Ttillsammans trampar de otåligt på stället, oförmögna att kunna dölja tankarna i sina minspel – ”Vem fan är det här?”, ”Typiskt att man ska stöta på svenskar överallt.”
   Kanske är det svenskhetens kyliga attityd som syndrom, eller faktumet att var betydelsefulla designers (vilket jag senare insåg, då syftet med vistelsen var att besöka sko- och accessoarmässan till helgen), som fick mig att känna mig ytterst obekväm i situationen som ”munter kallpratare”. Hur som helst är jag nu osäker på vad jag i fortsättningen ska förvänta mig av svenskar som socialt folkslag? Två månader och redan ”tyskifierad”. Vad ska folk tro när jag kommer hem igen? Att säga hejdå till främlingar i omklädningsrummet på gymmet, måste vara bland det osvenskaste man kan göra.
   Men man kan ju inte påstå annat än att jag därmed integrerats bra med den tyska kulturen.