Upplevde just ett scenario som mycket väl skulle kunna var hämtat ut Hitchcocks film ”Fåglarna” (har egentligen inte sett den så kan därför inte fatta något avgörande beslut):

Satt vid datorn i godanro alldeles intill fönstret, när plötsligt ett överösande kraxande genljuder som från ingenstans. Fåglar, i tusental, skjuter i denna stund fram utanför fönstret. Deras svarta siluetter har nästan helt täckt skymningens lila kuliss. Gluggarna är få, men förmår mig ändå att tyda deras svärmande flygmönster, när molnet, i etapper, förflyttar sig mellan hustaken i vyn.

Inom några minuter blir deras uppenbarelse allt mer knapp. Intervallerna mellan de enstaka kvittrandena blir allt längre, de avtar snart helt. Himlen är mörk – dunkelt blå – och omgivningen är nästintill tyst, rofylld.

Tills mikron plingar.

Jaha, så sitter jag plötsligt framför TVn med South Park i bild. Klockan 01.00.

Trodde dumdristigt nog att mitt däckande i sängen, klockan 20.00, skulle vara natten igenom. Men icke.

Rubbad sömnrytm är beteckningen av mitt lidande.  Kämpar mot plågoanden kallad trötthet.