Actionhjältarna Ulle och Sars räddar okänd från attt bli vräkt.

Under praktiken idag steg det under eftermiddagen in tre välklädda killar i affären. Jag tänkte direkt att jag var tvungen att påpeka för någon av mina arbetskamrater, att ”just precis sådär ser alla svenskar ut”. Men så långt hann jag inte, innan jag åter igen mötte dem på vägen ut, och då överhörde en snobbig stockholmsk dialekt.
   ”Oh, svenskar!” Utbrister jag (tack vare min nya tysklandspräglade spontanitet).
   Något besvärade vänder de sig om, och tvingas stanna för lite småprat. De tre visar sig vara fyra, då en svartklädd tjej dyker upp. Ttillsammans trampar de otåligt på stället, oförmögna att kunna dölja tankarna i sina minspel – ”Vem fan är det här?”, ”Typiskt att man ska stöta på svenskar överallt.”
   Kanske är det svenskhetens kyliga attityd som syndrom, eller faktumet att var betydelsefulla designers (vilket jag senare insåg, då syftet med vistelsen var att besöka sko- och accessoarmässan till helgen), som fick mig att känna mig ytterst obekväm i situationen som ”munter kallpratare”. Hur som helst är jag nu osäker på vad jag i fortsättningen ska förvänta mig av svenskar som socialt folkslag? Två månader och redan ”tyskifierad”. Vad ska folk tro när jag kommer hem igen? Att säga hejdå till främlingar i omklädningsrummet på gymmet, måste vara bland det osvenskaste man kan göra.
   Men man kan ju inte påstå annat än att jag därmed integrerats bra med den tyska kulturen.

Vill bara påminna världen om att Sara är en av världens bästaste kompisar!

För exakt två veckor sedan befann vi oss i Bonn, där vi besökte Haus der Geschichte. I en monter låg en snarlik kopia av hatten jag för dagen bar. Tydligen brukade prämiärministern för DDR alltid bära en sådan, och därav också alla män i DDR, under sina parader.

Trots Düsseldorfs 600 000 invånare, känns det just nu väldigt tomt här.

En av mina arbetskollegor påpekade att han ville besöka Glasskogen, varpå jag svarade att jag bor i närheten.
   Men, jag antar att man kan se det som en definitionsfråga. Jag behöver ju inte resa tvärs genom hela Sverige för att komma dit.
   Idag lyckades jag avancera mitt klädvikande till golvsopande. Dammråttorna jag rotade fram var rejält feta. Såg ut att ha legat och lagrat i något år.
   Senare under dagen kom städtanten.

Första dagen på min (två-veckor-långa) praktik på Vibes idag. Spenderade mina sex timmar med att vika iordning kläder som kunderna vart och pillat på. Vilket på tyska heter falten (= vika).

Som tur är, är personalen på Vibes ungdomliga och schyssta!

Jag och Johan stötte på ett jäkla snyggt åskväder under vår promenad igårkväll.

Jag, Sara och Jeanette bestämde oss för att ta en uppfriskande promenad i det härliga sommarkvällsvädret.

Men det härliga sommarkvällsvädret visade sig inte vara så härligt.


Däremot väldigt uppfriskande.

Daniel har kommit in på Fotoskolan STHLM!

Jag och Sara är stolta över honom - som två tuppar.

Tänk dig att du ligger på stranden och solar dig i all härlighet. Det turkiska havsvattnet har nått en perfekt, svalkande temperatur, och du känner att det nog är dags att kila efter din vän ner mot vågorna. Uppkravlandes till sittande position skådar du ut över den brokiga, internationella skaran som alla sällskapar längs på den milslånga stranden. Vattnet ser alldeles "resebroschyr-reklam-blått" ut - riktigt paradisgt frestande. Men vänta nu! Var är din vän?
   Knappt tydbart upptäcker du något som flyter en bit bort ifrån de andra glädjestuttsande badarna. I kylan som lägger sig över dig sliter du Mp3lurarna ur öronen och kastar dig upp på fötter. Impulsivt skriker du desperat "Bogulmak üzere!". Någon enstaka reagerar, tack vare ditt usla uttal. "En train de se noyer", "Se está ahogando", "Einer ist am Ertrinken". Fler och fler ögon riktar sig mot dig och vänds sedan ut mot vattnet. "My friend is drowning!".
   Nu har folk rest sig upp, några rusar mot vattnet, badande börjar simma ihärdigt. Räddningen kommer, och mardrömmen slutar istället med en uppfriskande mangosmoothie på Starbucks.

Vill bara tippsa om att SOS har lagt upp en reseparlör på nätet, för otrevliga, oväntade händelser. Skriv ut, ta med och lär er skrika på hjälp!

Inte ens små barn får för sig något så komiskt som att Lotta på bråkmakargatan är ett fullständigt namn. Alttså "Lotta Påbråkmakargatan". Men tydligen är själva tanken inte lika idiotisk för tyskarna. En av författarna till vår tyska lärobok heter nämligen "Hartmut Aufderstrasse". Vilket rätt och slätt betyder: Hartmut Pågatan. ("Vilken gata?")
   Detta är en av de små komiska inslag man vardagligen möter här i Tyskland.

Nu ska jag och Sara ta F-Bahn till Trödelmarkt vid Aachener Platz. Vi tror att det kommer att ta cirka 40 minuter att vandra längs med hela Friedrichstrasse, och vidare.

Hittade den här bilden bland fotona i Saras kamera. På söndag ska vi åter igen ut på stan och jaga D-dorfbornas namn och telefonnummer. Ingen runt Blocherstrasse undekommer oss mellan klockan 16-18.

Brittiska internetleverantörer har slutit avtal med musikindustrin och gett som förslag att man, för 350 kronor om året, ska kunna ladda hem så mycket musik man vill - lagligt. Det är fan värt!

Första gången jag befinner mig helt själv på rummet. Sara har kilat iväg med de andra för att fixa något till Ebie som fyller år idag. Själv passade jag på att ägna tiden på förmiddagen åt att klippa mig, och handla mat inför helgen. Hoppas att Sara kan färga håret på mig imorn. Vore grymt inför morgondagens plan om att sticka till club 3001.
   Kan nu meddela att jag luskat ut varför det stinker festival på sina håll, runt om i staden! Det är all jäva öl som hävs och som därmed även spills. Så måste det vara.
   Imorgon ska vi dessutom stiga upp i ottan för att dra oss iväg till en marknad en bit bort i stan. Jag vill nämligen hitta en cykel för en billig peng, så att jag snabbt kan ta mig till praktikplatsen i höst, utan att behöva lägga pengar på biljett för Strassbahn. Tydligen tar det cirka tio minuter att ta sig dit med bil härifrån, och då påstår min handledare för praktikplatsen, att det ändå ligger i centrum. Som nybliven invånare i glassiga Altstadt är det svårt att få begrepp om hur stort Düsseldorf verkligen är. Men klart är att det sträcker sig längre än kullerstensgatorna vi spatserar på.